Välkommen till här är jag! ☺️😍
Här delar jag berättelser om psykisk hälsa/ohälsa, moderskap och livets bergochdalbana som sällan är en motorväg. Hur arv, miljö och uppväxt påverkar ens inre kompass och självkänsla. Hur det är att vara ensam med tre barn och i vilka roliga knasiga situationer jag kan hamna i. 🤣 Hur vi kan hjälpa och stötta varann och lära oss av varandras misstag. 💪🏻
Oj nu är jag här. Vart ska jag börja och vad sjutton ska jag skriva om egentligen 🤣😳😱
Vem är jag? Och vart är jag på väg? Ingen aning helt ärligt, men det ska jag försöka ta reda på. Vem jag HAR varit vet jag och det är den delen jag tänkte berätta lite om. 😱🤣
Vilka är ni som läser? Kanske min familj, mina vänner. Nya och gamla kollegor. Kanske gamla och nya chefer. Några jag har legat med 🤣😳😱😱😱🙈
Lite läskigt ändå men jag bestämde mig för att det skulle vara ärligt, öppet och helthjärtat. Nu kör vi! 🤣
Jag växte upp i ett sämre område på 80/90 talet. Med min syster och min mamma. Min mamma var ensam och kämpade så gott hon kunde med det hon hade. Min pappa fanns inte med i bilden och känner honom inte alls faktiskt. Ingen större förlust 😔 Man visste väl inte riktigt veta vad alla ungar håll på med på den tiden, det var ett ganska tufft klimat och man var ute mycket själv och hängde med barnen på gården där man bodde. Inga telefoner och inte så mycket kontroll på vad ungarna hade för sig. På gott och ont. 😳
Jag tror att jag och många andra barn var lite vilsna, det var ett sånt klimat. Många ensamstående och dysfunktionella familjer med olika typer av problem. Det här tänkte man inte på så mycket på den tiden utan det här har man börjat fundera på som vuxen. Nu när man har egna barn och vet hur samhället ser ut nu. Mycket har ju ändrats sig.
Det var som det var för oss alla och man tuffade på. Vet att jag redan då kunde känna mig otrygg, var ett ganska klängigt barn som alltid ville vara med min mamma och gillade inte att sova borta. Hade svårt att få vänner och blev lite mobbad under en period för att jag var lite mullig. Detta var ju såklart en tuff tid i livet. Men det var många med mig som blev utsatta. 😔 Men på något sätt gick ju livet vidare. Jag blev längre och smalare. Började få vänner. Träffade killar som var oerhört känslomässigt otillgängliga. Blev behandlad illa både psykiskt och fysiskt.
Hoppar ganska många år nu. Till 2006 närmare bestämt. Det var då jag träffade barnens pappa. En snäll, lugn och trygg person. Omtänksam och oerhört stöttade och väldigt kärleksfull. Det här blev vändningen för mig. Hur en kille skulle vara och få mig att känna. Då började hjärtat läka. Att umgås med människor som hade en trygg anknytning. Även om jag fortfarande kunde känna mig otrygg ibland så fanns han där och fick mig att må bra. Åren gick. Vi köpte hus, vi fick tre fantastiska barn och gifte oss. Vi fick många fina år tillsammans närmare bestämt 14 år. Vi skiljde oss 2020 och varför tänker jag inte gå in så mycket på nu. Vi har en jättefin relation idag. ☺️
Vad hände då med Jossan efter den här skilsmässan? Jo hon kom tillbaka prick till den Jossan som ung. Den otrygga Jossan som träffade människor som som var som killarna innan barnens pappa. Utsatte mig för situationer som var direkt dåliga och tog väldigt dåliga beslut. Naiv eller otrygg anknytning? Eller kanske båda. En person med otrygg anknytning går på sina känslor hur känns mer i hjärtat mer än vad hjärnan säger. Den inre kompassen som visar fel fördriktining. Dom röda flaggorna som en person med trygg anknytning kunde märka se och förstå ganska tidigt uppfattar inte en människa med otrygg anknytning förrän det redan är för sent.
Jag gillar människor, jag har en förmåga att tro på att människor inte är elaka och vill väl. Att människor kan och vill förändras till det bättre. Som tar sina relationer och sin omgivning på stort allvar och varje dag vill vara en bättre människa. Precis som jag själv. Även om man kanske misslyckas med det här och det inte går alla dagar så har man någon typ av självinsikt och kan göra annorlunda nästa dag. Ja ni fattar 😂
I nästa inlägg tänkte jag berätta lite mer om sista åren i mitt liv, att leva i en destruktiv relation och när jag förstod i vilken situation jag hade hamnat i och hur jag tog mig ifrån den. Och framförallt VARFÖR jag hamnade i den ens från början.
Ta hand om er / Jossan ❤️
Nu kommer nästa del 😱
Oj vad många som varit inne och läst! Jättekul 😍
Om jag var nervös för mitt första inlägg så kommer ni förstå HUR nervös jag varit inför det här som jag ska skriva om nu. 😱
Jag vill inte skriva för mycket men samtidigt vill jag heller inte skriva för lite.. Men jag lovade att det skulle bli helhjärtat. Så får det bli. ❤️
Denna relation då som jag hade i fyra år. Den här trasiga, ambivalenta och mörka relationen. Att ha en relation med en person som har en psykisk ohälsa, beroendesjukdom och ett destruktivt leverne är ju såklart inget man längtar efter eller skriver på Tinder att man söker när man letar efter en kärleksrelation. 🙈😂 I början förstod jag nog inte ens att det här var en destruktiv relation, det var nog inte förrän på slutet av den. Tyvärr 💔
Helt ärligt var det ju som ett jävla tivoli med massor av känslor hela tiden, mest obehagliga. Ni vet när man hänger uppochner i en attraktion på Liseberg och bara vill spy. Mycket lögner, mycket svek. Såklart mycket förlåt och "jag ska bli bättre" , "jag ska ta bättre beslut" Men allra mest elaka ord, utåtagerande beteende och med noll självinsikt.
Jag försökte skydda och laga denna trasiga människa. Tog på mig det som min största uppgift att jag skulle få honom att må bättre. Det här fungerade ibland men oftast inte. Även hans trasiga relationer sen tidigare försökte jag hjälpa till med. Och vet att jag kunde tycka så synd om honom för att det var så. Idag förstår jag ju varför det såg ut på det viset.
Det fanns ju perioder som var bra såklart annars skulle man ju inte ha orkat i så många år. Dom här människorna blir ju experter på att lura och manipulera sin omgivning, så innan man ens märker att det ens har börjat igen så har det redan gått väldigt långt. Hur mådde jag då?
Jag blev orolig, fick ångest. Svårt att sova. Han blev arg, irriterad och hans självbevarelsedrift blev stor. Jag blev medberoende i hans beroende. Det här är ganska tufft att inse. 😔 Mina grundstenar och värderingar var inte lika starka som tidigare. Det var mycket bråk och skrik. Jag minns att jag grät mycket för att han sa så elaka saker om mig, säkert bara för att skydda sig själv. Sen kunde han bara gå ut. Helt känslokall. Inte svara på SMS eller när man ringde. Även under dom "bättre" perioderna kunde han även gå ut med någon kompis för att sen komma hem dagen efter på förmiddagen. Som om inget hade hänt! 😳😔
Denna vuxna människa med egna barn. Som var så uppstyrd inför alla andra. Alla andra förutom för mig. Såna här människor bryr sig mer om vad grannarna tycker mer än sin egen familj. Ibland kändes det som att han hatade oss alla. För att några få timmar senare var gullig och snäll. Be om ursäkt och berätta hur skadad han var. Hur mycket han älskade mig. Ni fattar ju hur oroligt det här blev för mig, det var High Chaparral mest hela tiden.
Jag bar runt på allt det här själv, med tre egna barn (ni vet hur mycket det är att rodda med) Två hundar och två katter. 100% på en akutvårdsavdelning, hem helt slut och för göra det mesta hemma. Vara orolig när han skulle komma hem, hur han skulle vara och skulle jag gråta även denna kväll?! Ibland kunde han strunta i att ens prata med mig, vara irriterad och svara kort.
Sista månaderna var han sällan hemma, kom hem snabbt för att snabbt gå igen. Han var alltid på väg någonstans. Kanske för att jag inte skulle märka. Fråga eller vara på honom. Självklart blev det mycket sånt från min sida. Man blir ganska förtvivlad och undrar vad det är som faktiskt händer. Sen kunde allt bara bli hur bra som helst i några dagar för att sedan återgå till elaka och nedtryckande ord och behandling. Denna djävulsdans. Har ni inte läst den boken så gör det. 🙏🏻
Minns att han kunde "straffa" mig om jag frågat för mycket om hans mående eller ifrågasatt vissa saker han gjort eller vart han hade varit. Straffa mig genom att totalt nonchalera mig hela dagen och kvällen, ibland i flera dagar. Stämningen kunde nästan grannarna känna av (fast dom inte ens var i samma lägenhet) 😱
Jag började öppna upp mig och berätta för mina närmaste vänner. Och hur reagerade dom?
Dom blev upprörda! Skrek rakt ut. - Lämna honom! -Han är sjuk. -Ring polisen. - Du fattar att han är sjuk va? Jag svarade såklart ja. Men förstod jag det? Tyckte kanske dom överreagerade. Det var kanske inte så farligt. Vi älskade ju varann.
Ni fattar hur sjukt det blir till slut. Man börjar tycka sämre om sig själv. Få dåligt självförtroende, han sa ju aldrig något positivt om mig. Var det mig det var fel på? Började få svårt att sova, svårt att äta. Jag började få svårt att hålla ihop mig, orkade inte längre vara Jossan. Ni som känner mig vet att oftast har mycket energi och nära till skratt. Helt plötsligt hade jag inte det.
Andra vänner och kollegor (även min chef) började märka det här. Blev inkallad på samtal. Ni vet när chefen kommer och säger - kan du komma in till mig när du har tid! 😱😱😱 Det känns som att hjärtat ska stanna 😂🙈 Man hinner tänka många tankar om vad man kanske gjort för fel. 😔 Hon började med att frågade hur mår du Jossan? Jag bröt ihop totalt och började fulgråta 😂 Ni vet sådär hysteriskt när man inte får luft och snoren bara rinner. Jag berättade. Hon började gråta över det jag berättade. Fint ändå.
Då började jag sakta inse och förstå varför människor reagerat så starkt på det jag berättade. Jag började förstå hur jag egentligen mådde och hur denna människa som jag älskat över allt annat hade fått mig att må. Det här mina vänner är psykisk misshandel.
Fick även fina SMS från andra som också hjälpte till att ta bort lite av det dåliga jag tyckte om mig själv. Alla människor runt omkring mig hade min rygg. För första gången kände jag mig stark, trasig MEN stark. 💪🏻
Den här relationen fick ett väldigt traumatiskt och snabbt avslut. Jag förstod knappt själv vad det var som hände. Detta pågående krig inuti mig som jag levt med under en sån lång tid var helt plötsligt över. Och trots det kändes det ju inte överlyckligt precis. 💔 Vet ju nu att sånt här tar tid. Man får jobba med sig själv och bygga upp allt från grunden igen. Laga sitt trasiga hjärta. Såna här människor är skadliga, jag drogs ner till ett mörker som jag inte ens visste fanns. Tankar som kom, vad gjorde jag för fel? Om jag bara hade varit lite bättre, lite snyggare... då hade han varit glad och snäll. Ja ni fattar! 😔
Det känns skönt att inte behöva bära denna hemlighet längre, den här lögnen och det här mörkret är inte längre varken mitt ansvar eller något jag behöver leva i. Denna ständiga maktkamp mellan att vara glad och ledsen.
Så hej då! Hej då du trasiga människa! Nu får du leva ensam i ditt eget mörker. 💔❤️
Lägg till kommentar
Kommentarer
Jag lärde mig efter jag tog mig ur en våldsam relation att NEJ det är inte alltid två sidor av ett mynt. Det är inte alltid lite bådas fel. Tvärtom. Den som har blivit utsatt för misshandel har vänt ut och in på sig själv för att försöka lösa problemet, fixa sig själv för att duga.
Problemet ligger hos den som utövar våld & den utsatte har inte gjort någonting för att förtjänar det!
Starkt av dig att berätta Josefine!
Kram ❤️
❤️❤️
Det finns alltid två sidor av ett mynt, som är smutsigt på båda sidor - som i alla relationer. Det är bra att du skriver av dig i din dagbok - men vad jag vet så finns inga studier som säger att man läker bättre om texten ligger på internet. Här ger du din version, en version som gäller någons son, vän och pappa. Du har under flera år diagnostiserat personen som bipolär - vet man då dom suicidala riskerna med den sjukdomen? Och är man medveten om vad man kan driva personer till? alla har ett ansvar över sitt agerande, både i det riktiga livet och på internet. Ingen ska ta ifrån dig din upplevelse, men tänk gärna efter när du skriver på internet.
Vilken historia du är fantastisk som människa … Glöm aldrig det
Känner igen exakt allt du skriver❤️
Helt klar narcissistisk person att du orkat och inte sagt något tidigare om det här ….
Styrkekramar till dig fina Jossan ❤️❤️
Tror också att man måste bli stark i sin ensamhet alltså tycka om sig själv innan man innleder och dejtar. Annats är nog risken att man tar dåliga beslut och du man kan aldrig fixa till en annan människa!❤️
SJÄLVFÖRSTÅELSE OCH DET EGNA ANSVARET!
När man berättar om såna här händelser så blir man lätt utsedd som ett offer! Detta offer med den tyngsta koftan som bara har gjort alla rätt och aldrig några fel.
SJÄLVKLART är så inte fallet! Jag har gjort många fel i livet, både innan och under denna relation. Ingen människa är felfri och jag får stå för det jag har gjort och sagt. JAG bär ju det största ansvaret över mitt eget liv och vem jag väljer att släppa in och dela det med! Den delen måste jag äga helt själv! 💪🏻
Hur människor väljer att behandla andra människor oavsett trauma, psykisk ohälsa eller missbruk det måste just dom människorna stå och ansvara för!
MINA BARN DÅ?
Mina barn bor hos mig varannan vecka och resten av tiden hos deras pappa. Detta var ju en himla tur för sista tiden i den här relationen var det riktigt traumatiskt.
Detta behövde inte mina barn uppleva då det nästan alltid hände när barnen var hos deras pappa. Vilket känns otroligt skönt såhär i efterhand.
Hade det hänt när mina barn varit här hade jag blivit tvungen att lämna där och då.
Klart att mina barn märkte att den här personen var nedstämd, tyst och tillbakadragen. Men han var ALDRIG otrevlig mot mina barn.
Som sagt han var inte hemma så mycket och därför såg dom honom nästan aldrig.
Efter den här relationen har jag varit öppen och ärlig mot barnen om vad det var som egentligen hände, och varför han mådde så dåligt som han gjorde.
Jag har ju stora barn och fick veta efteråt att dom hade förstått mer än jag först hade trott.
Mina barn kunde ju märka att jag blev annorlunda. Mindre energi, nedstämd och den dåliga stämningen som var när han var hemma.
Barn är ju experter på att känna av sånt här, det får man inte glömma bort. Sen exakt vad det var det kunde dom ju naturligtvis inte sätta fingret på. Men att det var något som inte riktigt stämde det förstod dom.
Ni som tror och tänker att jag gick som en vinnare ur detta! Ni får nog tänka om. Jag tänker att vi båda blev förlorare. Fast på olika sätt. Jag blev medberoende, fick sämre mående, mindre självvärde samt att jag också "förlorat" några år av mitt liv.
Han mådde ju lika dåligt oavsett om han är var i en relation eller inte. Jag fick aldrig honom att må bättre!
När man levt detta liv till och från i hela sitt vuxna liv så formar det till slut vem man är och vem man blir. Det blir det enda man känner till och har man inte viljan att förändra så fortsätter detta förmodligen livet ut. 😔
Jag bröt ett löfte. Ett löfte till denna människa att inte berätta. Aldrig låta någon få veta! 🤯 Detta var ju lätt för mig att hålla när jag såg att det blev en förändring, när personen i fråga tog emot hjälp och slutade umgås med människor som hade den här problematiken. När han aktivt valde att undvika sociala sammanhang där det fanns risker att falla tillbaka.
När lögnerna blev fler och fler, när valen och besluten även påverkade andra människors liv. När mitt eget liv blev så ovärdigt och det framkom ganska tydligt att den här människan fortsatte att göra dom här valen gång på gång. Ja då blev det självklart att jag var tvungen att berätta.
Ni förstår ju att det blev konsekvenser även för mig. Inte nog med hur jag kände mig innombords jag fick också läsa, höra om andra människors uppfattning.
Vad andra tyckte och inte tyckte. Att detta var någons son, syster och pappa. Att jag bara kanske skulle gått vidare utan att berätta och inte förstöra någon annan människan liv med det jag visste.
Jag är också någons dotter, mamma och syster. Också någons vän och kollega.
Jag valde att för första gången på väldigt länge välja mig själv. ❤️ Mitt mående och min känsla. Det här är min berättelse och min historia. Att berätta, försöka förstå och även ta ansvar för mina handlingar och mitt eget liv! Att inse att det alltid finns två sidor av ett mynt och det här är min sida av det. Sen vad man väljer att tro på det är upp till var och en.
Att det är många som valt att titta bort och inte lagt sig i. Det får stå för dom! Att sånt här kan vara svårt att prata om det förstår jag till 100 procent! Eftersom detta har pågått i ett helt liv (såklart med bättre perioder) så finns det ju såklart personer från hans tidigare relationer och människor som uppmärksammat detta långt tidigare!
Men oavsett så får alla människor göra det som känns bäst för dom. Ingen skuld ska delas ut på någon som känt till detta utan alla måste ta ansvar för sina egna liv. Sina egna beslut. Han har det största ansvaret över sitt eget liv och vad han väljer att göra med det.
Och vet ni. Man kan ALDRIG rädda någon annan människa. Man får försöka rädda sig själv. 💪🏻 Man kan heller inte laga en människa som är trasig, den resan måste man själv göra. Ta ansvar för hur man själv väljer att leva sitt liv och vilka beslut man själv tar. Att ansvara för och att äga känslan hur man får andra att må. Man kan aldrig lägga skulden på någon annan. Detta gäller ju även för mig!
En otrygg anknytning kan man aldrig ändra på. Man får den anknytning man får som barn. Uppväxt, trauma och miljö påverkar vilken anknytning man får.
MEN man kan lära sig att förstå den. Varför man i olika situationer agerar på ett visst sätt och varför man kanske kan hamna i såna här relationer och inte inser det förrän det är försent. Att ta ansvar och se till att detta inte händer igen. Att bryta olika mönster och inse att man aldrig kan äga någon annans dåliga mående. Att den inre kompassen kan visa lite fel färdriktning och varför man stannar hos en människa som får en att tappa sitt självvärde.
Jag har lovat mig själv två saker!
ETT: Att aldrig igen släppa in en annan människa i mitt liv som får mig att må dåligt och som tar dåliga och skadliga beslut.
TVÅ: Att aldrig hata andra människor för hur dom väljer att bete sig mot andra. Jag kommer alltid välja att försöka få människor att må bra. Men inte till priset av mitt eget mående och mitt eget självvärde!
Kanske kan det hjälpa någon annan?! ❤️
KRAM PÅ ER 🥰
Om oss
Här är jag är en plattform som strävar efter att öppet diskutera ämnen som psykisk hälsa, moderskap och personlig utveckling. Vi tror på att skapa en gemenskap där äkthet och öppenhet uppmuntras.
Lägg till kommentar
Kommentarer
Att få äga sin sanning, så viktigt!
Lägg till kommentar
Kommentarer
Mycket tänkvärda ord Jossan go for it!!
Fina Jossan! Du är så klok❣️
Du är världens bästa, känner ingen som är så genuin och snäll som dig, och jätte kul att läsa det du skriver ❤️// Melinda
🥰
Så fint inlett 🌸
Det ska bli så intressant att läsa om dina tankar och en väg mot ett mer harmoniskt liv! ☺️ stor kram från bästis!