Nu kommer nästa del 😱

Oj vad många som varit inne och läst! Jättekul 😍 

Om jag var nervös för mitt första inlägg så kommer ni förstå HUR nervös jag varit inför det här som jag ska skriva om nu. 😱 

Jag vill inte skriva för mycket men samtidigt vill jag heller inte skriva för lite.. Men jag lovade att det skulle bli helhjärtat. Så får det bli. ❤️ 

Denna relation då som jag hade i fyra år. Den här trasiga, ambivalenta och mörka relationen. Att ha en relation med en person som har en psykisk ohälsa, beroendesjukdom och ett destruktivt leverne är ju såklart inget man längtar efter eller skriver på Tinder att man söker när man letar efter en kärleksrelation. 🙈😂  I början förstod jag nog inte ens att det här var en destruktiv relation, det var nog inte förrän på slutet av den. Tyvärr 💔 

Helt ärligt var det ju som ett jävla tivoli med massor av känslor hela tiden, mest obehagliga. Ni vet när man hänger uppochner i en attraktion på Liseberg och bara vill spy. Mycket lögner, mycket svek. Såklart mycket förlåt och "jag ska bli bättre" , "jag ska ta bättre beslut" Men allra mest elaka ord, utåtagerande beteende och med noll självinsikt. 

Jag försökte skydda och laga denna trasiga människa. Tog på mig det som min största uppgift att jag skulle få honom att må bättre. Det här fungerade ibland men oftast inte. Även hans trasiga relationer sen tidigare försökte jag hjälpa till med. Och vet att jag kunde tycka så synd om honom för att det var så. Idag förstår jag ju varför det såg ut på det viset. 

Det fanns ju perioder som var bra såklart annars skulle man ju inte ha orkat i så många år. Dom här människorna blir ju experter på att lura och manipulera sin omgivning, så innan man ens märker att det ens har börjat igen så har det redan gått väldigt långt. Hur mådde jag då? 

Jag blev orolig, fick ångest. Svårt att sova. Han blev arg, irriterad och hans självbevarelsedrift blev stor. Jag blev medberoende i hans beroende. Det här är ganska tufft att inse. 😔 Mina grundstenar och värderingar var inte lika starka som tidigare. Det var mycket bråk och skrik. Jag minns att jag grät mycket för att han sa så elaka saker om mig, säkert bara för att skydda sig själv. Sen kunde han bara gå ut. Helt känslokall. Inte svara på SMS eller när man ringde. Även under dom "bättre" perioderna kunde han även gå ut med någon kompis för att sen komma hem dagen efter på förmiddagen. Som om inget hade hänt! 😳😔

Denna vuxna människa med egna barn. Som var så uppstyrd inför alla andra. Alla andra förutom för mig. Såna här människor bryr sig mer om vad grannarna tycker mer än sin egen familj. Ibland kändes det som att han hatade oss alla. För att några få timmar senare var gullig och snäll. Be om ursäkt och berätta hur skadad han var. Hur mycket han älskade mig. Ni fattar ju hur oroligt det här blev för mig, det var High Chaparral mest hela tiden. 

Jag bar runt på allt det här själv, med tre egna barn (ni vet hur mycket det är att rodda med) Två hundar och två katter. 100% på en akutvårdsavdelning, hem helt slut och för göra det mesta hemma. Vara orolig när han skulle komma hem, hur han skulle vara och skulle jag gråta även denna kväll?! Ibland kunde han strunta i att ens prata med mig, vara irriterad och svara kort. 

Sista månaderna var han sällan hemma, kom hem snabbt för att snabbt gå igen. Han var alltid på väg någonstans. Kanske för att jag inte skulle märka. Fråga eller vara på honom. Självklart blev det mycket sånt från min sida. Man blir ganska förtvivlad och undrar vad det är som faktiskt händer. Sen kunde allt bara bli hur bra som helst i några dagar för att sedan återgå till elaka och nedtryckande ord och behandling. Denna djävulsdans. Har ni inte läst den boken så gör det. 🙏🏻 

Minns att han kunde "straffa" mig om jag frågat för mycket om hans mående eller ifrågasatt vissa saker han gjort eller vart han hade varit. Straffa mig genom att totalt nonchalera mig hela dagen och kvällen, ibland i flera dagar. Stämningen kunde nästan grannarna känna av (fast dom inte ens var i samma lägenhet) 😱 

Jag började öppna upp mig och berätta för mina närmaste vänner. Och hur reagerade dom? 
Dom blev upprörda! Skrek rakt ut. - Lämna honom! -Han är sjuk. -Ring polisen. - Du fattar att han är sjuk va? Jag svarade såklart ja. Men förstod jag det? Tyckte kanske dom överreagerade. Det var kanske inte så farligt. Vi älskade ju varann. 

Ni fattar hur sjukt det blir till slut. Man börjar tycka sämre om sig själv. Få dåligt självförtroende, han sa ju aldrig något positivt om mig. Var det mig det var fel på? Började få svårt att sova, svårt att äta. Jag började få svårt att hålla ihop mig, orkade inte längre vara Jossan. Ni som känner mig vet att oftast har mycket energi och nära till skratt. Helt plötsligt hade jag inte det. 

Andra vänner och kollegor (även min chef) började märka det här. Blev inkallad på samtal. Ni vet när chefen kommer och säger - kan du komma in till mig när du har tid! 😱😱😱 Det känns som att hjärtat ska stanna 😂🙈 Man hinner tänka många tankar om vad man kanske gjort för fel. 😔 Hon började med att frågade hur mår du Jossan? Jag bröt ihop totalt och började fulgråta 😂 Ni vet sådär hysteriskt när man inte får luft och snoren bara rinner. Jag berättade. Hon började gråta över det jag berättade. Fint ändå. 

Då började jag sakta inse och förstå varför människor reagerat så starkt på det jag berättade. Jag började förstå hur jag egentligen mådde och hur denna människa som jag älskat över allt annat hade fått mig att må. Det här mina vänner är psykisk misshandel. 

Fick även fina SMS från andra som också hjälpte till att ta bort lite av det dåliga jag tyckte om mig själv. Alla människor runt omkring mig hade min rygg. För första gången kände jag mig stark, trasig MEN stark. 💪🏻 

Den här relationen fick ett väldigt traumatiskt och snabbt avslut. Jag förstod knappt själv vad det var som hände. Detta pågående krig inuti mig som jag levt med under en sån lång tid var helt plötsligt över. Och trots det kändes det ju inte överlyckligt precis. 💔 Vet ju nu att sånt här tar tid. Man får jobba med sig själv och bygga upp allt från grunden igen. Laga sitt trasiga hjärta. Såna här människor är skadliga, jag drogs ner till ett mörker som jag inte ens visste fanns. Tankar som kom, vad gjorde jag för fel? Om jag bara hade varit lite bättre, lite snyggare... då hade han varit glad och snäll. Ja ni fattar! 😔

Det känns skönt att inte behöva bära denna hemlighet längre, den här lögnen och det här mörkret är inte längre varken mitt ansvar eller något jag behöver leva i. Denna ständiga maktkamp mellan att vara glad och ledsen. 

Så hej då! Hej då du trasiga människa! Nu får du leva ensam i ditt eget mörker. 💔❤️